Lite om [könsneutrala tredje person singularis] och [första person singularis objektskasus]

Hen-twittrandet fortsätter men jag uppfattar det som att det har blivit mindre fientligt.
Det består nu mest av två grupper:
1) de som berättar hur de använt ordet och att det är bra – och
2) de som skämtar om fenomenet ”könsneutralt” och taggar det med #hen.

Det verkar som att svenskarna i stort har accepterat hen, men fortfarande är lite nervösa och pirriga inför vad det är och vad det innebär. Jag tror att det värsta hatet har lagt sig, men vi får ju vänja oss vid att det nog inte kommer försvinna på några generationer.

Folk tycks i alla fall ha öppnat ögonen för att det finns något annat än bara män och kvinnor – och att det faktiskt finns språkliga situationer där det är användbart att inte vara tvungen att välja mellan ”han” och ”hon”.

Tyvärr har vi som har ”odefinierad” könsidentitet (d.v.s. vi som varken definierar oss som man eller kvinna) blivit några slags freaks i debatten. Prat om ”en hen” och hur en sådan ser ut (DN ska visst ha någon grej på Namn & nytt där man ska rita ”en hen”) – det blir som skäggiga damen på en omkringresande cirkus igen. Det är synd att vi ska behöva bli narrade sådär av allmänheten, men jag tror att det är ett steg i rätt riktning ändå, som sagt – att bli sedda och att folk VÄNJER sig vid att vi finns. Snart kanske det inte är så konstigt längre. Så länge vi inte blir utsatta för rent hat kan jag stå ut. Och det finns hatare, tro mig! I andra länder skulle vi kunna bli misshandlade utav polis eller till och med hamna i fängelset, men bara för att det är värre utomlands betyder det inte att vi är klara med kampen här. Livskvalitet går inte att mäta på samma sätt för alla människor. Och könsavvikare är en oförtjänt hatad grupp. Vi råkar göra folk nervösa och vissa klarar inte av frustrationen av att inte veta om våra könsorgan. Eller så blir de arga för att en del av vår kropp inte ”matchar” en annan del. Men ingen ska tycka synd om hatarna. Ingen ska kalla att vi provocerar dem för att de är så förvirrade eller mår illa för att vi finns. Nej, de har fel och vi har rätt att finnas. Deras åsikt att vi ska försvinna är inte lika rättfärdigad som vår åsikt att vi ska få finnas. Det handlar inte om ”yttrandefrihet” och ”demokrati” – ord som de hatarna gärna slänger sig med – för kärlek vinner över hat. Och skydd av minoriteter väger högre än någons rätt att uttala sig transfobiskt/homofobiskt/rasistiskt/sexistiskt osv. Nåväl, jag ska försöka hålla mig till ordet ”hen”.

Jag lade ”hens” i Wordfeud här om dagen. Yay! Och så berättar jag fakta om ordet för folk som inte är så insatta. Jag predikar, kanske man skulle kunna säga, men jag måste ju överrösta alla okunniga som uttalar sig i ämnet. Jag har stött på en promille kunniga motståndare till hen också, så jag ska inte dra alla över en kam. Jag för gärna sakliga diskutioner med motståndare, men jag kan inte respektera någon som bara låter sin rädsla tala.